Requiem: Alfred Schnittke

Alfred Schnittke (1934-1998)

En hemlig dödsmässa. Denna allhelgonahelg får vi återstifta bekantskapen med Schnittkes märkliga requiem. Den tysk-sovjetiske kompositören studerade i både Wien och Moskva och influerades där av förebilder från såväl östra som västra Europa. Han skulle så småningom utveckla en polystilistisk kompositionsteknik - alla möjliga stilar och historiska perioder sammanblandade i ett och samma verk. I Requiem smälts medeltida melodier, barockkontrapunkt och 1900-talets dissonanta avantgardespråk samman. Inte bara tonspråket är originellt, utan så även kompositörens val av instrument. Körens röster ackompanjeras av trumpet, trombon, elgitarr, elbas, orgel och slagverk, i en sällan skådad kombination. Resultatet är ett verk som är både fängslande vackert och intensivt dramatiskt.

”Mitt livs mål är att förena seriös och lättsam musik, om jag så ska bryta nacken på vägen dit” - Schnittke

Schnittkes banbrytande, oförutsägbara komponerande med världsvida influenser var inget som tilltalade kommunistregimen i Sovjetunionen. När Requiem uruppfördes 1975 var det därför maskerat som scenmusik till föreställningen "Don Carlos". Detta var inte första gången som kompositören upprörde regimen med sin musik, flera av hans verk hade förbjudits och så småningom förbjöds kompositören själv att lämna landet. Först efter ett maktskifte ett antal år senare kunde Schnittke resa fritt igen, och han tillbringade sina sista levnadsår i Hamburg, Tyskland. Requiem fick så småningom nytt liv som eget verk. Verket tillhör ännu inte den allra vanligaste requiem-repertoaren. I Oscarskyrkan har det framförts ett antal gånger och i år är det äntligen dags igen.